Från ett tal till fakulteten för religionsundervisning den 28 augusti 2019.

Kyrkans utbildningsråds riktlinjer för att stärka religionsundervisningen för 2019 inkluderar den här nya formuleringen vad gäller ”syftet” med religionsundervisning: att ”stärka [elevernas] förmåga att finna svar, hitta en lösning på sina tvivel, handla i tro och ge anledning till hoppet inom dem oavsett vilka utmaningar de står inför”.[1]

Varför anser bröderna att vi behöver den här nya riktlinjen? President M. Russell Ballard förklarade anledningen i sitt öppenhjärtiga tal 2016 om att undervisa sista dagars heliga elever i internetåldern – ett klokt, kärleksfullt och hjälpsamt budskap som förtjänar att läsas om. Ett nyckelprov: ”I dag är det [våra elever] ser på sina mobila enheter lika ofta en utmaning för tron som det är trosstärkande. Många av våra ungdomar är mer bekanta med Google än med evangeliet.” Därför är ”den tid … borta när en elev tog upp ett ärligt spörsmål och en lärare bar sitt vittnesbörd för att undvika frågan. Den tid är borta när eleverna var skyddade från de människor som angriper kyrkan.”[2]

Vi behöver hjälpa varandra med detta viktiga men känsligt ämne. Även om sista dagars heliga unga uppvisar en högre nivå av aktivitet i kyrkan än de i andra religioner, förlorar vi ändå en betydande andel.[3] En stor enkät bland lokala ledare i kyrkan fann nyligen att nästan alla dessa ledare hade familjemedlemmar eller vänner som upplevt någon sorts troskris – och de flesta anser att vi inte har tillhandahållit tillräcklig information eller utbildning för att hjälpa varandra hantera sådana utmaningar.[4]

Marie och jag delar er kärlek till Sions unga. Det är därför vi, liksom ni, har blivit så bekymrade när vi på nära håll har sett hur internetkulturen, trots dess enorma välsignelser, har blivit en sorts bärare av andliga virus som infekterar och förvirrar alldeles för många yngre – och äldre – sista dagars heliga.

Med tanke på detta har dekanus Daniel Judd bett oss dela med oss av några tankar ur vår bok Faith Is Not Blind[5] samt från vår podcast och våra forskningsprojekt på faithisnotblind.org Vi vill också berätta lite om det vi har lärt oss av dessa projekt om hur man hjälper elever att se framåt ”med trons öga” (Alma 32:40) när de ställs inför frågor som oroar dem.

Tro är inte blind: Ursprung och metod

Ursprung

Fröet till det perspektiv som reflekteras i Faith Is Not Blind och dess relaterade projekt såddes i en religionskurs på BYU 1963. Den hette ”Your Religious Problems” [Dina religiösa problem] och undervisades av West Belnap, som då var dekanus för BYU:s religionsfakultet. Jag träffade min fru Marie på den kursen. (Kan ni tänka er att era elever om ett halvt århundrade fortfarande aktivt skulle använda sig av det de lärde sig i era klassrum? Det kan faktiskt bli så.) Broder Belnap använde den första lektionstimmen till att berätta om sitt personliga religiösa problem: ”Hur kan jag erhålla kärlekens gåva?” Han var förvånansvärt ärlig, och det han berättade om sitt sökande efter kärlek var verkligen rörande. Sedan bad han var och en av oss att lämna in en kort uppsats där vi berättade hur vi skulle besvara hans fråga. Det formatet blev ett mönster för var och en av oss: välj en fråga som är viktig för dig, undersök, och led sedan en klassdiskussion om det. Sedan skrev vi alla om hur vi skulle besvara frågan.

Kursen var alltid öppen, medkännande och trosbejakande – en uppbyggande kombination – trots att våra diskussioner innefattade sådana sinnesvidgande ämnen som månggifte, ras och prästadömet, kritik av Mormons bok, kyrkans historia, Josephs lärdomar, Brighams lärdomar och hur man lever evangeliet mer fullständigt. Broder Belnap ville att vi skulle hitta våra egna svar, men han visste precis när han skulle ge oss en hjälpsam knuff.

Ofta fortsatta några av oss att prata ute i korridoren och på universitetsområdet efter lektionen. Marie och jag var båda med i den där spontana lilla gruppen, och våra evangeliesamtal har fortsatt ända sedan dess. De kulminerade i vårt beslut att skriva Faith Is Not Blind tillsammans.

Om vi kunde äta lunch med var och en av er och prata om dagens typiska troskrisfrågor (vilket vi gärna skulle göra, eftersom vi faktiskt vill höra vad ni tänker, och vi inte skulle be er lämna in en uppsats … jo, förresten, det skulle vi kanske göra!) och om ni skulle fråga vad vi har lärt oss under de senaste 57 åren som kan hjälpa era elever med det här, så skulle vi troligtvis ge er ett exemplar av Faith Is Not Blind. Sedan skulle vi förklara att efter att vi under bön brottats med olika metoder valde vi medvetet att inte gå för djupt in i debatten om specifika frågor i kyrkans historia eller annat. Vi beslöt att det bästa vi kunde erbjuda dem som kämpar, och dem som vill hjälpa dem, är ett nytt övergripande perspektiv och ett mönster för att arbeta sig igenom sina egna trosutmaningar. På det sättet är det perspektiv ni förmedlar och er inställning till vad som händer i era klassrum och i er rådgivning om dessa frågor troligen viktigare än detaljerna i det ni säger.

En person som läste Faith Is Not Blind sa att boken inte först och främst är ett försök att försvara tro, även om vår berggrund av hängivenhet till återställelsen är tydlig boken igenom. Det beror, som Clayton Christensen skrev i sin recension, på att Faith Is Not Blind liknar det han gjorde i sin klassrumsundervisning: ”I stället för att säga åt eleverna vad de ska tänka försöker jag lära dem hur de ska tänka [så att de] kan hitta lösningar själva.” Han sa att Faith Is Not Blind ger ”en enkel men kraftfull trestegsram som man kan tillämpa själv när man stöter på oväntade utmaningar [i tron].”[6]

Genom att här berätta om grundprinciperna i boken hoppas jag att visa hur processen att arbeta sig igenom frågor och tvivel kan hjälpa oss utveckla vår tro. Men vi uppmuntrar inte tvivel som självändamål – lärjungeskapets slutmål är inte att bli en Tomas Tvivlaren. Som Jacob Hess uttryckte det försöker vissa skribenter i dag att ”värdesätta tvivel som ett högre tillstånd av upplysning i jämförelse med kyrkans medlemmar som antas inte ha tillräcklig insikt för att bemöta sanningen med integritet”. Men, skriver Hess, Faith Is Not Blind går åt ett annat håll. Den visar ”ömsint men fast” vägen igenom tvivel ”och bortom det” till ”en glänta där bergspassagen öppnas upp i en vacker dal”. Den gör det genom att skapa ett sammanhang där människor kan ”navigera genom sina komplexiteter med visdom och lugn” – en plats där ”frågor kan metaboliseras – smältas, behandlas tillräckligt för att röra sig framåt, om inte med alla frågor besvarade så åtminstone inte längre som en tyngd på ryggen”.[7]

Boken har också en känsla av självbiografi, med början i min egen tidiga navigering genom osäkerhet. När jag var 19 år och skulle åka ut som missionär satt jag fast i skillnaden mellan att veta och att tro. Jag kunde inte ärligt säga: ”Jag vet att evangeliet är sant.” Jag visste att en del människor förväntade sig att jag skulle säga dessa ord. Men jag kunde med gott samvete bara säga: ”Jag tror att det är sant.” Men jag trodde också att min tro skulle växa till kunskap – vilket den slutligen absolut gjorde, på alla sätt som Alma 32 säger att den kan.

Jag har sedan dess insett att jag vid den åldern inte hade de ord som behövdes för att uttrycka min tro ordentligt. Skillnaderna mellan att veta, tro, tvivla och undra är inte triviala. Men dessa skillnader är ofta otydliga, eftersom vår upplevelse är större än vår vokabulär. Och när vår en gång lugna tro abrupt ställs inför frågor som lämnar oss utan ord, även om det bara är tillfälligt, kan vår tro verka vara inte bara blind, utan även stum. Vår andliga växtvärk kan också få oss att undra om något är fel. Men vi behöver antagligen mer erfarenhet och en bättre vokabulär som berikats av denna erfarenhet.

Med tiden upptäckte jag att ”veta” och ”tro” inte är de enda alternativen. Det räcker inte heller att bara besluta sig för om man är ”konservativ” eller ”liberal”. Sådana polariserande kontraster är inte bara ohjälpsamma, de stör ofta genuint andligt framåtskridande. De kan också hindra föräldrar och barn, eller ledare och kyrkans medlemmar, från att lyssna och förstå varandra. Alltför ofta ställer unga människor och andra medlemmar uppriktiga men för skeptiska frågor, medan deras föräldrar och ledare ger dem uppriktiga men för vaga eller för rigida svar. Så bokens syfte är att erbjuda alla som har en trosutmaning, men särskild unga människor, några ord, berättelser och tankar som vi hoppas beskriver ett mönster som leder till tilltro och tillit till Herren och hans kyrka.

Våra hjärtan blöder för dem vars tro skakas av information eller människor eller upplevelser som verkar kasta tvivel på deras tro. Men att ställas inför sådana överraskningar och osäkerheter kan faktiskt vara en del av trons naturliga tillväxtprocess. Vi har genomlevt många sådana överraskningar, och vi har funnit att det enda sättet att utveckla autentisk, prövad andlig mognad är att arbeta sig igenom sådant motstånd. Det var därför den engelske poeten John Milton inte kunde ”berömma en dygd i kloster” – en oprövad dygd som ”aldrig ser sin motståndare”.[8] Sann tro är inte blind. I stället ser och övervinner sann tro sin motståndare.[9]

Så vårt fokus i Faith Is Not Blind är hur vi kan lära oss av våra erfarenheter av osäkerhet och motstånd, snarare än att bli upprörda eller desillusionerade. Vi bryr oss mycket om de historiska och intellektuella frågor som oroar vissa medlemmar i kyrkan, men vi tror att det är till störst hjälp att ta ett steg tillbaka och se processen att arbeta sig igenom dessa frågor som en del av en större tillväxtprocess, både intellektuellt och andligt.

Många av er hjälper redan era elever att se genom ett sådant långtidsperspektivs lins. Ni vet redan hur ni ska hjälpa dem navigera genom den naturligt oroliga sjö som tonåren och de unga vuxna åren innebär. Och med det språk och den insikt som era egna andliga tillväxtupplevelser har gett er kan ni vägleda dem och hjälpa dem se med trons öga under resten av livet.

Metod

Låt oss nu titta mer ingående på bokens trestegsprocess för att hantera osäkerhet. Den här modellen, som är bokens kärnkoncept, beskrivs mer utförligt i kapitel 2, ”Enkelheten bortom komplexiteten”.[10]

När vi är unga tenderar de flesta av oss att se livet på ett idealistiskt sätt. Men när vi växer och får erfarenhet börjar vi se att det finns ett sorts ”glapp” mellan våra idealistiska antaganden och det som oftast händer i verkligheten – en naturlig kontrast mellan evangeliets ideal och livets realiteter. Tänk på det som ett glapp mellan saker som de är och som de borde vara.

Allteftersom tiden går börjar vi se mer och mer av glappet – vi kanske upptäcker mänskliga begränsningar hos dem som har varit våra hjältar, till exempel våra föräldrar eller en vän eller ledare vi beundrar. En viktig bön kanske förblir obesvarad alltför länge. Vi kanske stöter på förvirrande ny information om en obekant händelse i kyrkans historia. På missionärsskolan lärs, helt riktigt, en positiv och idealistisk syn på missionsverksamhet ut, men realiteterna i det dagliga livet i ett främmande land med ett nytt språk och en oerfaren kamrat kan göra att dessa höga förväntningar kommer på skam. Eftersom vi alla är mänskliga är ingen människas ”verklighet” alltid i linje med deras ”ideal”.

Hur kan vi hantera det här ”glappet” på ett produktivt sätt som hjälper oss tillväxa? Den amerikanske domaren Oliver Wendell Holmes gav oss en ram för vår trestegsmetod när han sa: ”Jag ger inte ett öre för enkelheten på den här sidan av komplexiteten. Men jag skulle ge mitt liv för enkelheten på andra sidan av komplexiteten.” Holmes insikt säger oss att välbeprövad andlig mognad av naturen utvecklas längs dessa linjer:

Stadium ett är ”enkelheten före komplexiteten”, då vår tro är oskuldsfull och inte har prövats av erfarenheten. ”Ni får ingen förvissning”, skrev Moroni, ”förrän efter det att er tro har prövats” (Ether 12:6). Stadium två är ”komplexitet”, då vi ställs inför en prövning av vår tro och glappet mellan verkligheten och idealet. Här kanske vi brottas med många former av osäkerhet och motgångar. Stadium tre är ”enkelheten bortom komplexiteten”, då vi lär oss av erfarenheten hur vi kan utveckla ett befäst, välinformerat ”beprövat” perspektiv – en ny enkelhet som är mer grundad och realistisk än tidigare.

Betänk tre exempel. Vi besökte en gång ett faste- och vittnesbördsmöte på kvinnoavdelningen på Utahs delstatsfängelse. En kvinna stod framför sina medinterner och sa med tårar av ärlighet: ”När jag var en liten flicka älskade jag att bära mitt vittnesbörd. Jag sprang upp till talarstolen och sa: ’Jag älskar min mamma och pappa. Jag vet att evangeliet är sant. Min himmelske Fader älskar mig. Jesus led för mina synder.’ Sedan sprang jag tillbaka och satt bredvid mamma och livet var bra. Men nu, efter alla dessa år, vet jag på ett väldigt annorlunda sätt. Evangeliet är sant. Min himmelske Fader älskar mig. Jesus led för mina synder. Och nu vet jag vad de här orden verkligen betyder.” Hon upptäckte enkelheten bortom komplexiteten.

Vid 18 års ålder var Holly extremt aktiv i kyrkan. Sedan övertalade någon henne om att en viss lära var felaktig, och det fick henne att tappa riktningen så mycket att hon avsade sig sitt medlemskap i kyrkan. Några år senare tog hennes rumskamrat på college missionärslektionerna. Holly satt med. Hennes hjärta rördes, och hon beslöt sig för att be för första gången på åratal. Så snart hon hade sagt ”himmelske Fader” började hon gråta, eftersom hon kände en ömsint kontakt med Herren som hon kom att kalla ”närheten”. Allt emedan den där känslan av närhet växte mjuknade hennes envishet till tillit, och så småningom döptes Holly igen. Hon hittade enkelheten bortom komplexiteten.

Adam och Evas upplevelse följer samma mönster. I lustgården hade de handlingsfrihet, men deras tro var oskuldsfull och obeprövad. De började uppleva komplexitet så snart de hade smakat frukten, och komplexiteterna antog stora proportioner när de kastades ut i de törnen och tårar som tillhörde en ibland brutal dödlig värld. Men så småningom upptäckte de innebörden av att trofast hantera allt detta motstånd. När ängeln kom för att undervisa dem om återlösningsplanen och Kristi försonings centrala plats i denna plan ”fattade” Adam och Eva – de såg mening i sitt fall, i sin ångest och i sina uppoffringar. Så ”Eva hörde allt detta och gladde sig och sa: Om det inte vore för vår överträdelses skull, skulle vi aldrig ha fått avkomlingar, och skulle aldrig ha haft kunskap om gott och inte och känt glädjen över vår återlösning” (Mose 5:11; betoning tillagd). Hon upptäckte enkelheten bortom komplexiteten.

Som dessa upplevelser lär oss är ett trofast liv mitt i motståndet tänkt att hjälpa våra elever och alla oss andra att navigera genom våra egna komplexiteter, upptäcka inspirerade lösningar på våra egna problem, och därigenom bygga upp vår tillit och vår tilltro och vårt förtroende för Herren och hans kyrka. När vi så lär oss hur vi bevarar vår egen tro, kommer vår tro att bevara oss, alltmedan vi upptäcker ”Guds frid, som övergår allt förstånd [och ska] bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus” (Fil. 4:7).

Vara en mentor för elever: Prevention, medkänsla och hjälp

Redan innan vi publicerade Faith Is Not Blind hade vi den obehagliga insikten att många av dem vi allra mest ville nå inte läser särskilt många böcker. De läser hellre ett inlägg på Facebook eller Instagram eller tittar på en YouTube-video. Så vi bad några verkliga personer att berätta om sina upplevelser av komplexitet i verkliga livet. Sedan, uppmuntrade och ledda av några familjemedlemmar och vänner, började vi spela in de här berättelserna. Det blev så småningom webbplatsen faithisnotblind.org som nu har 70 filmade 25-minuters podcastintervjuer (och fler kommer) med ärliga, engagerande sista dagars heliga i många olika åldrar och med olika bakgrund från både USA och Europa. (Gratis ljudversioner finns tillgängliga under ”faithisnotblind” där man hittar podcaster.)

När vi och vårt lilla team lyssnade en gång till på de här intervjuerna framkom några tydliga mönster och insikter för hur trofasta, normala medlemmar i kyrkan har navigerat genom ”komplexiteter” av alla möjliga sorter till mognaden av ”enkelheten bortom komplexiteten”. Jag vill dela med mig av några av våra huvudsakliga rön nu, eftersom vissa av illustrationerna inom de tre kategorierna förhoppningsvis kan hjälpa er vara en mentor för era elever: skadeprevention, lyssna med medkänsla, och hjälp när så är möjligt. Mycket av det följande kommer från unga vuxna som dem ni undervisar.

Vara en mentor genom prevention

Trofasta elever som är väl grundade andligt och som inser att frågor är en normal del av deras andliga utveckling är bättre förberedda än andra elever på att förhindra troskriser och göra svåra utmaningar till trosbyggande upplevelser.

När det gäller att skapa en andlig grund försöker religionslärare, liksom läkare, att i första hand inte göra skada.[11] Det var därför president J. Reuben Clark sa: ”Dessa ungdomar är sanningssökare [och]tvivel får inte planteras i deras hjärtan.”[12] Det är också anledningen till att äldste Neal A. Maxwell var upprörd över lärare som ”kelar med sina tvivel framför sista dagars heliga elever som letar efter andlig vägledning”.[13]

Dessutom är de flesta elever på BYU troligen inte aktivt inblandade i kamp med kyrkans kritiker. Så låt oss vara försiktiga, så att vi inte får dem att undra om kyrkan är ett sjunkande skepp eller om deras tro är underlägsen om de inte har haft en troskris. De allra flesta kommer till era lektioner med ett fast vittnesbörd om det som president Clark kallade de två ”nödvändiga grundpelarna”, att Jesus är Kristus och att Joseph är hans profet. Troligtvis kommer endast en minoritet av dem att uppleva en verklig troskris, men nästan alla kommer att ställas inför andra sorters komplexitet, motstånd och till och med trauma – obesvarade böner, svåra äktenskap, inget äktenskap, hälsoproblem, ekonomiska problem och så vidare. Och många kommer att ha familjemedlemmar och vänner som brottas med trosfrågor.

Med det sagt är de elever som ännu inte har sitt eget djupt rotade vittnesbörd om grundstenarna kanske de mest sårbara. En stor del av kampen över anti-kyrkämnen har nu frångått de akademiska, forskningsbaserade argumenten (där kyrkans forskare har etablerat en imponerande grund)[14] till personlig och nätbaserad proselytering – ofta av aggressiva och oärliga före detta medlemmar i kyrkan som har god finansiell backning, som använder sociala medier effektivt och som särskilt anfaller de relativt underinformerade och ogrundade.

Goda föräldrar lär sina barn att leva efter buden och att utveckla sitt eget välinformerade vittnesbörd, särskilt vad gäller deras egen relation med Gud. Utan det ankaret kanske unga människor, när de konfronterar något som skakar om deras tro, för första gången frågar: tror jag verkligen på det här? En del arbetar sedan mer idogt för att bygga upp sin egen privata relation med Gud. Men för andra kan aggressiva anti-kyrkargument få deras sköra tro att rasa som ett skal byggt runt ett vakuum.

En ung man hade till exempel föräldrar som inte undervisade om eller ägnade sig åt autentiskt privat religiöst beteende. I deras familj var ”kyrkan” något som bara handlade om uppvisningsorienterat offentligt religiöst beteende. Han kände sig under uppväxten pressad att gå till kyrkans möten, på seminariet, på mission, och att gifta sig i templet – men bara för att hans föräldrar pressade honom, och de klagade om han inte gjorde som de sa. Hans föräldrar led också av olyckliga funktionsrubbningar som gjorde att de (och naturligtvis i förlängningen andra sista dagars heliga föräldrar) för honom verkade vara hycklare.

Nu genomgår han en mycket obehaglig medelålderskris, och han är skakande sårbar för alla argument mot återställelsen. En sista dagars helig terapeut har berättat för mig att enligt hans erfarenhet är det här mönstret inte ovanligt nu, särskilt hos familjer i Utah. När människor som har en så begränsad bakgrund lämnar kyrkan lämnar de egentligen inte ”kyrkan”, eller det återställda evangeliet, de lämnar i stället en ytlig imitation – det en vän kallar en ”fattig, uttömd” version – av kyrkan, den enda version de egentligen kände till.

Ni kommer att få många naturliga möjligheter att hjälpa era elever – särskilt de andligt undernärda – att lära sig vad det innebär att utveckla sin egen privata relation med Herren, sitt eget fullskaliga experiment med Almas ord. Människor sätter större värde på det de upptäcker än på det de blir tillsagda. Hjälp dem upptäcka honom för egen del. Det har varit slående att lära sig av dessa 70 podcastintervjuer att den absolut viktigaste faktorn för utvecklingen av starkare tro ur olika komplexiteter är huruvida man har, eller utvecklar, en nära personlig relation – en ”kontakt” – med Herren. Det är det Holly kallade ”närheten”. Det förändrade allt för henne.

Ibland kan komplexiteten i sig vara en katalysator för att hitta denna närhet om man är ödmjuk nog att tillåta det. Som en överlevande från ett handkärrekompani av pionjärer sa: ”Vi lärde känna [Gud] i vår nöd. [Och] priset vi betalade för att lära känna [honom] var en förmån att få betala.”[15] Det är inte alla som överlever ett trauma som känner så. Som äldste Maxwell sa: ”Erfarenhet kan antingen mjuka upp eller göra tvivel [och kanske trauma] hårdare, beroende på personens eget förråd av ödmjukhet.”[16]

I samband med vår podcast och webbplats Faith Is Not Blind analyserar också Sarah d’Evegnee, Eric d’Evegnee och Jacob Hess 40 skriftliga ”återvändarberättelser” av människor som övervann sin personliga troskris tillräckligt för att helt och fullt komma tillbaka till kyrkan. Den kompletta analysen och själva berättelserna kommer att läggas upp på faithisnotblind.org, troligtvis under andra halvan av 2020. De identifierar de vanligaste upplevelseteman och -mönster som människor som återvänder till kyrkan går igenom, och det kommer att kunna hjälpa andra med deras resa genom komplexitet – och de lärare, ledare, föräldrar och vänner som stöttar dem. Bland de viktigaste preliminära rönen hittills rapporterar de att ”även om berättelserna visar många och kraftigt varierande viktiga ögonblick och känslor är individens upplevelse av det gudomliga den allra viktigaste vändpunkten i alla berättelserna.”[17]

En annan viktig källa till prevention är att lära eleverna att svåra frågor, motstånd och komplexiteter av alla slag är normala och naturliga, och ofta även möjliggör genuint lärande. Exempelvis är ett av de huvudteman som framkommer av de 70 podcastintervjuerna på Faith Is Not Blind att:

När man undervisas om komplexitet snarare än överraskas av det hjälper detta till att förebygga kriser och kan bidra till framåtskridande och uppskattning för rikedomen i kyrkans historia och lära. De som hade undervisats om det här perspektivet såg sina tvivel och frågor som en del av en normal, sund process snarare än att bli upprörda eller skämmas. De hade ofta en mentor (en förälder, ledare eller lärare) som gav dem den här insikten från tidig ålder. Dessa människor kunde faktiskt nära sin tro och njuta av utvecklingsprocessen. [Se till exempel podcasterna med Tyler, Bill, Marcus, och Sarah].[18]

Intervjuerna visade också att vissa trodde att om de verkligen hade ”tro” så borde de också ha ett ”fullkomligt” eller ”helt och hållet säkert” vittnesbörd. Dessa människor

hade därför tendens till en ”allt eller inget”-inställning. Så när de upplevde någon osäkerhet eller allvarlig fråga tappade de helt fotfästet. Många av dem kallade detta för en ”troskris” på grund av hur de såg på begreppet ”tro”. Och vissa kände att de inte kunde stanna kvar eller vara aktiva i kyrkan om de inte var helt säkra i sitt vittnesbörd. [Men när de lärde sig] att bredda sitt sätt att se på ”tro” eller ”vittnesbörd” kunde de arbeta sig igenom sina tvivel och tillåta sig själva att ha en dynamisk tro som växte och utvecklades. [Se Kristine, David L, Zach, Jason, Ryan].[19]

I likhet med hur vaccination bygger upp immunitet hos barn visade våra intervjuer att de som undervisats om svåra begrepp på ett sätt som lämpade sig för deras ålder av föräldrar eller goda lärare var mycket bättre förberedda när ”komplexitet” senare uppstod. Biskop Kevin Knight från Oaklands stav i Kalifornien bad till exempel de 900 medlemmarna i Facebook-gruppen faithisnotblind berätta om sina insikter för att hjälpa honom leda ett samtal bland biskoparna i hans stav om hur man ger råd till ”unga som har tvivel”.[20] Här är prov på de svar han fick:

När jag först började känna tvivel kände jag mig så skyldig. Jag trodde att jag inte utövade tillräckligt mycket tro. Men sedan dess har jag förstått att mina frågor har hjälpt mig bygga upp en starkare tro. Frågor är vackra möjligheter att växa och bli starkare.

Sanning tål att ifrågasättas. Den försvagas inte. Nyckeln är att de ska kunna känna sig bekväma med att komma till sina föräldrar eller kyrkans ledare med sina tvivel, snarare än att vända sig till Google.

Jag skulle säga till dem att det är normalt att ha tvivel. Tvivel är en viktig del av vägen mot ett verkligt, starkt, orubbligt vittnesbörd.

Och biskop Knight svarare: Det är en huvudpunkt – [att] försäkra oss om att våra unga vet att frågor, till och med tvivel, är normalt och bör talas om öppet med föräldrar, ledare och vänner. Det är som när det var vanligt att man inte pratade med barn om sex, men nu förstår alla att vi behöver göra det.”

I dagens värld finns det faktiskt likheter mellan att prata med våra barn om sex och att prata med våra elever om kritik mot kyrkan. Vad gäller båda ämnena erbjuder internet helt ofiltrerade ”vuxenversioner” som ”berättar allt” om de påstådda men ofta osanna ”hemligheter” som inte är lämpliga att prata om i klassrummet. En annan aspekt av ”prevention” är därför att fråga sig när och hur man förbereder eleverna på hur de ska reagera när de för första gången stöter på känslig trosrelaterad information.

Vi har nu en utomordentlig modell för hur man besvarar den här frågan: Saints [De heliga], den nya officiella historiska berättelsen om kyrkan. Den har skrivits av begåvade sista dagars heliga historiker och författare och väver samman pålitliga, lättlästa och väldokumenterade redogörelser om många ämnen i naturliga, jordnära nyckelberättelser ur kyrkans historia. Saints [De heliga] sätter specifika ämnen i ett brett och lättförståeligt sammanhang, från flera redogörelser för den första synen och Mormons boks översättning till siarstenar och månggifte, utan att ge dessa ämnen överdriven uppmärksamhet eller ta ut dem ur sitt sammanhang. Om en läsare sedan vill veta mer visar tydliga och auktoritativa fotnoter var man kan forska vidare. Det hjälper också att den nya kursen Återställelsens grunder som undervisas på institutets klasser och på BYU behandlar kyrkans historia mer grundligt än tidigare och ger bredare bakgrund för ämnen och frågor som kanske annars skulle vara överraskande för eleverna.

När vi har undervisat om sammanhanget på ett tydligt och åldersanpassat sätt uppmanar vi eleverna att ställa frågor — alla uppriktiga frågor. Det är en bra anledning till att ha fotnoter. Och huruvida vi diskuterar frågan i klassrummet eller enskilt beror på frågan och på eleven. Hur som helst är vi sakligt öppna för diskussion.

En del lärare kanske tvekar att svara på svåra frågor, men vi behöver aldrig säga mer än vi vet. Det kan faktiskt vara till nytta för en del av våra elever att få veta hur vi har arbetat oss igenom våra egna frågor utan att alltid få absolut säkra svar. Och vi behöver inte vara experter på kyrkans historia och liknande ämnen, även om det är till hjälp för era mer eftertänksamma och vetgiriga elever att känna att deras religionslärare åtminstone läser och lyssnar tillräckligt väl för att kunna ha en bra allmän känsla för dagens frågor.

Och åter är vårt perspektiv och vår inställning till det vi talar om vanligtvis viktigare än vad vi säger. Om eleverna känner av att vi verkar vara på defensiven eller rädda för att prata med dem kommer de troligtvis ändå inte att vilja prata med oss. Som president Ballard uppmanade religionslärare i kyrkan bör vi

vara lika bekanta med innehållet i Gospel Topics [Uppsatser om evangelieämnen][21] som med vår egen spegelbild. Om ni har frågor om dem, så fråga någon som har studerat dem och förstår dem. Ni bör [också] alla bekanta er med webbsidan Joseph Smith Papers, historieavdelningen på ChurchofJesusChrist.org och andra resurser från trofasta forskare i kyrkan.[22]

Kyrkans medlemmar förväntar sig naturligtvis att dess religionslärare ska veta mer om dessa ämnen än vanliga lokala ledare, särskilt eftersom vissa uppgifter tyder på att uppsatserna om evangelieämnen fortfarande inte är välkända bland lokala ledare, än mindre bland kyrkans medlemmar.[23] Och, som president Ballard tillade: ”Ni kan hjälpa eleverna genom att lära dem vad det innebär att kombinera studier och tro när de studerar. Undervisa genom att vara exempel på den här förmågan och inställningen under lektionerna.”

Samtidigt är religionslärare inte terapeuter. En del elever behöver lämpliga gränser när de känner att du är öppen, eftersom de som har varaktiga problem såsom beroenden eller störningar kan behöva mer tid än du kan ge dem. Och det är troligtvis bättre för dem att prata med en professionell terapeut eller sin biskop. Under tiden kan du leda dem till kyrkans webbplats, som erbjuder material som är till stor hjälp vid en mängd svåra utmaningar.

Dessutom kan religionslärare inte alla vara experter på att forska i kyrkan historia eftersom det är så krävande att utveckla välinformerad historisk expertis. Och gör-det-självmetoder har samma tendens till möjliga svagheter vad gäller historia som de har när det gäller medicin, juridik eller ingenjörskonst. Jed Woodworth, ansvarig historiker för Saints i kyrkohistoriska avdelningen, uttrycker det så här: ”Många har försökt bli experter på kyrkans historia endast för att upptäcka att deras ansträngningar att besvara frågor i historiska termer faller pladask.” Men ”det återställda evangeliets sanning hänger inte på forskning. Ett vittnesbörd grundas snarare genom erfarenhet.”[24] Det är värdefullt och till och med inspirerande att vara väl bekant med händelseförloppet i stort samt viktiga händelser i kyrkans historia. Men att utan handledning ge sig ut på djupare forskningsvatten kan vara problematiskt – inte för att man då får veta för mycket, utan för att man troligtvis vet för lite för att kunna utvärdera bevis, källor och sammanhang ordentligt.

Men det är ändå sant att kyrkans rika resurser angående dess historia aldrig har varit öppnare eller mer fullständiga än de är nu, och vi bör uppmuntra och vägleda eleverna när de undersöker historiska ämnen som intresserar dem. Intressant nog visade podcastintervjuerna på Faith Is Not Blind oss att de som hade specifika frågor om kyrkans historia eller vetenskapliga ämnen tog sig igenom sina forskningsupplevelser på ett mer positivt sätt om de i förväg hade lärt sig att inte förvånas när de bevis de finner inte alltid är slutgiltiga och vanligtvis kan tolkas på olika sätt och i olika sammanhang. Och de som ville göra egen historisk forskning hade mer tillfredsställande och pålitliga upplevelser när de hade en kvalificerad mentor de litade på som de kunde diskutera sina forskningsmetoder och frågor med (se podcaster med David P, Janiece, Jeff, Ryan och Jason).[25]

Vara en mentor genom medkänsla

Även om alla era elever behöver ert lyssnande öra behöver de som uppriktigt brottas med tvivel och frågor innerligt er sanna medkänsla. I flera postcastintervjuer fick vi höra hur nedslående det var när familjemedlemmar, vänner, ledare eller lärare i kyrkan fördömde dem med uppriktiga frågor för deras ”brist på tro”, vilket gjorde att de ibland kände sig missförstådda, oälskade eller ovälkomna – och ibland alla tre.

Många elever har frågor eller hör rykten som oroar dem så mycket att de behöver hjälp. Men våra unga vuxna vänner berättar för oss att några av deras oroade vänner troligtvis inte tar sina frågor till en ledare eller religionslärare i kyrkan. Varför är det så? För det första delar de ofta sin generations allmänna brist på tillit till institutioner i vår kultur, särskilt religiösa sådana, och de människor de anser representerar dessa institutioner. De oroar sig också, som en ung vän sa, för att bli ”dömda och uppläxade”, vilket säger oss att även om det kan verka överdrivet skulle det vara bra för vuxna ledare och lärare att visa större medkänsla.

Under tiden pratar de som behöver stöd ofta bara med sina vänner som kan veta lika lite som de själva, vilket bara ökar deras oro – ibland på ett smittsamt sätt. Och sedan kanske de går in på nätet tillsammans utan det perspektiv eller den vägledning de behöver, och viruset sprids.

Studier och intervjuer med sista dagars heliga som har upplevt olika sorters troskriser bekräftar dessa intryck. Som Sarah d’Evegnee upptäckte i sina podcastintervjuer

hittade många som delade sina tvivel med vänner och familj inte någon som lyssnade uppriktigt. De bemöttes i stället med en avfärdande inställning och man försökte genast ”fixa” deras problem. Men några hade vänner och familj som visade medkänsla och lyssnade uppriktigt snarare än att genast försöka ge råd. Dessa personer valde att stanna i kyrkan snarare än att välja att lämna den. [Se till exempel podcastintervjuerna på Faith Is Not Blind med Kristine, Kevin, Jana, Dan, Loretta och Casey.]

Dessutom:

Många kände att de gjorde något ”fel” om de hade allvarliga frågor och tvivel. De som stannade kvar i kyrkan verkade behöva ytterligare försäkran från en ledare eller familjemedlem för att veta att de kunde stanna utan att ännu ha ett ”starkt” och helt säkert vittnesbörd. Deras förväntan att de eller deras vittnesbörd måste vara ”fullkomliga” var en viktig katalysator för den smärta och det obehag de upplevde. Bara att veta att de kunde vara kvar i kyrkan trots tvivel hjälpte dem att stanna. [Se intervjuerna med Janae, Jordan, Emily C., Emma och Alyson.]

Som äldste Uchtdorf säger: ”Jag har aldrig sett någon skylt på dörren till våra möteshus med orden: ’Ditt vittnesbörd måste vara så här stort för att du ska få komma in.’”[26]

David Ostler upptäckte genom sina enkäter och intervjuer med människor som genomgick en troskris att de ofta var ovilliga att berätta om sina problem för lokala ledare i kyrkan eftersom de trodde att ledarna helt enkelt inte skulle ”fatta”. Och även om de pratade med sina ledare fann många att dessa ledare var kritiska och på defensiven, i stället för att låta dem prata klart. Vissa ledare antog felaktigt att tvivlarens huvudproblem var att de inte bad, inte läste skrifterna och inte följde kyrkans normer – trots att de redan gjorde dessa saker. Denna inställning tenderade att få personen med frågor att avhålla sig från vidare samtal. Så Ostlers råd till ledare är ett citat från Stephen Covey: ”Sök först att förstå, sedan att bli förstådd.”[27]

Ytterligare forskning visar att även då religiösa ämnen inte är inblandade,

”är det mycket mer kraftfullt att utan att döma berätta om upplevelser för att någon ska ändra sig, än att antingen försöka få den andra personen att skämmas [eller] att övertala dem genom strukturerade argument. … Att påtala oacceptabla åsikter kan intensifiera människors motstånd, och att lägga fram sina argument genom att ta poäng på andra har liten påverkan. Vi fann att när man bara lyssnade och berättade om en relevant personlig upplevelse minskade människors motstånd och deras öppenhet ökade.”[28]

En BYU-elev sa till oss att religionslärare och biskopar vid universitetet ibland ”inte förstår allvaret och det känslomässiga djupet som tvivlande eller före detta medlemmar upplever. Det är en av de mest intensiva och traumatiska upplevelser man kan genomgå, full av genuin sorg, [som river upp] en barndom av ömsesidig förståelse, känsla av samhörighet [och] familjemedlemmar.” Men så kallade ”apologeter” försvarar ofta tron på ytliga sätt, såsom ”var inte så snabb att tro på det första negativa du hör”. En sådan avfärdande inställning från auktoritetsfigurer kan förstärka rädslan för att kyrkan inte bryr sig, inte är pålitlig eller är i besittning av dold information – och förlusten av tillit är ofta ett mycket större orosmoment än specifika historiska eller doktrinära frågor. Om vi kan ta oroliga elever på allvar och ”lyssna högt” med genuin medkänsla sänder ut vi en signal om tillit.

Jed Woodworth, vars erfarenhet som historiker för kyrkan har inneburit många sådana diskussioner, har också lärt sig varför två personer som verkar likadana kan reagera på samma nya information på väldigt olika sätt – en kan känna sig störd av den medan den andre välkomnar den. Varför är det så?

Det intellektuella problem som presenteras för oss bör placeras i ett större sammanhang i livet som är unikt för den person vi betjänar. En annan person, när denne får samma information, känner inte den skada tvivlaren så djupt upplever, vilket betonar vikten av att förstå individens särskilda livsförlopp. När vi lyssnar bör vi försöka förstå varför den här personen upplever informationen som negativ. Varför är det inte möjligt för dem att vara motståndskraftiga?

Återställning av livssammanhanget innebär ofta upptäckt av oläkta skador, skadlig familjedynamik, nedslående missionsupplevelser, konflikter med institutionell auktoritet, en naiv syn på kyrkans historia, idealiserad syn på profeter, synd, brist på nyliga andliga upplevelser, skam eller vrede över kyrkans inställning till samhällsproblem eller andra sorters besvikelse.[29]

Så om den frågande inte känner sig förstådd i sitt personliga sammanhang, avslutar han, fördjupas bara problemet med tillit till institutioner. Och om en människa inte känner sig hörd kommer ingenting annat vi gör eller säger att spela så mycket roll. Slutligen är det endast efter att en mentor har hjälpt personen genom det som kan vara en långtgående andlig läkningsprocess som den ursprungliga intellektuella frågan kan ställas på ett nytt och acceptabelt sätt.

Vara en mentor genom att hjälpa

När en elev har utvecklat tillräcklig tillit till en mentor för att känna sig trygg i att uttrycka sin djupaste oro kan det vara lämpligt för mentorn att erbjuda perspektiv, mönster och förslag – inte som påbud, utan som tankar som är värda att fundera på.

Religionslärare och biskopar ber för att kunna hitta den känsliga balansen mellan deras uppenbara men ofta outtalade band till kyrkan och deras djupa och autentiska intresse för en ung människa som människa, inte som projekt. Jag känner till en ung ensamstående vuxen som först kände sig hotad och misstänksam över det hon antog var hennes nya biskops ”polisroll”. Men efter att han hittat stillsamma sätt att låta henne lära känna honom kände hon sig slutligen trygg nog att berätta om sina hemligheter och ställa sina skrämmande frågor. Efter några samtal sa hon: ”Han behandlade mig som jag tror att Frälsaren skulle ha behandlat mig.” Och permanenta personliga välsignelser följde på det.

I ett sådant tryggt sammanhang är en religionslärares institutionella roll uppenbarligen en styrka, för när eleven börjar lita på läraren litar han eller hon underförstått på kyrkan – motsatsen till att förlora tillit till institutionen när en annan ledare i kyrkan verkar trigga en negativ komplexitet. Dessutom förväntar sig kyrkans medlemmar att religionslärare ska förstå och kunna förklara (till skillnad från att bara framhäva en slutsats) en historisk kontrovers i det ljus som är mest smickrande för kyrkan, även då bristen på tydliga och slutgiltiga historiska bevis bara möjliggör en trolig – det vill säga ett rimlig – trofast tolkning.

När sådana frågor diskuteras kan det vara till hjälp om eleverna får lära sig varför Herren avsiktligen undanhåller så mycket överväldigande bevis för alla sorters frågor (till och med om huruvida han existerar) att vi känner oss tvungna att bara tro på ett sätt. Han vill inte bara upprätthålla handlingsfriheten, han vill också hjälpa oss att lära oss av att vara tvungna att göra viktiga val. Som det står i Faith Is Not Blind:

Vi kan inte ”bevisa” tillräckligt vad gäller sådana frågor för att kunna besvara dem med absolut säkerhet. Så Herren vill att vi ska välja var vi lägger vår tillit genom en krävande, sökande, personlig process som sätter oss i kontakt med honom – och med det all vår erfarenhet lär oss om huruvida vi kan lita på honom.

Herren sätter oss ofta i situationer där vi inte tvingas att tro av omständigheterna, fast han samtidigt ber oss att ”inte tvivla, utan tro”. För ”åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som [väljer att tro] på hans namn” (Joh. 1:11–12). Varför är det så? Eftersom något sker med människor som [väljer att ta emot] honom. De lär sig. De förändras av att följa hans vilja. Våra otvungna val sätter igång processen att bli som han.

Herren har ett väldigt mycket bredare perspektiv än vi. Om vi vill få välsignelsen av detta obegränsade perspektiv friar vi hellre än fäller honom och hans profet – och det handlar i slutändan om tillit. Och han kan bara hjälpa oss lära oss det han vill att vi ska lära oss om vi litar på honom. Vi sätter större värde på det vi upptäcker än på det vi blir tillsagda.[30]

Så efter att vi utvärderat de rimliga bevisen för båda sidorna av en viktig fråga är det vanligtvis inte bara bevistyngden som väger över, utan vårt eget val. Som Terryl och Fiona Givens har sagt skapade Gud den här verkligheten eftersom det vi väljer att tro och ”ta till oss, att svara på, är den tydligaste spegelbilden av det vi älskar”.[31]

Samma perspektiv kan skydda eleverna mot kyrkans motståndares påståenden som oberättigat hävdar att de baserar sina uttalanden enbart på ”objektiva” bevis. Som Jacob Hess skriver är bevisen dessa kritiker lägger fram inte så objektiva som de påstår. De lägger snarare fram sin egen tolkning av bevisen. Men efter att ha lagt en ”växande samling oroande bevis” på hög lär de sin publik att lägga sin osäkerhet på hyllan med obesvarade frågor – tills högen är så tung att hyllan går sönder.

Men ”det är inte bevisen som har fått din hylla att gå sönder. Det är intensiteten av misstänksamhet [som kritikerna har skapat] kring bevisen.” Kritikerna frågar om vi har integritet nog att följa deras version av sanningen. Men med tanke på ofullständigheten hos varje bevis de har angett är den verkliga frågan vems tolkning av bevisen är mest tillförlitlig, det vill säga vems råd litar vi mest på mitt i oundviklig osäkerhet?[32]

Förresten utgör ”bevisbördan” eller den standard för bevis som används i brottsmål, civilrättsmål och andra sorters mål i vårt straffrättsliga system ett användbart verktyg för jämförelse när vi vill förstå hur mycket bevis, och av vilken sort, som bör vara tillräckligt för att ”bevisa” (eller ”motbevisa”) ett historiskt anspråk. Förutom de grundläggande resultaten ”sant” eller ”falskt”, vad gör en jury (eller vi) när det riktiga svaret, även efter stora ansträngningar, är ”det kan vi inte vara säkra på”? Det är då den juridiska normen för vilken sida som ska ”hellre frias än fällas” kan avgöra ett fall, och stämningar får ständigt handskas med detta problem. För att få en begriplig beskrivning av hur det straffrättsliga systemets angreppssätt kan hjälpa oss väga bevis angående kyrkans historia, titta eller lyssna på Faith Is Not Blind-podcasten av ”Bill” – Bill Barnett, jurist i Denver.

Dessutom är ett av de vanligaste argumenten som kyrkans motståndare kommer med att när de fick ny information (som åtminstone var ny för dem) om en händelse i kyrkans historia ett påstående om att kyrkans ledare hade dolt historien i sin helhet – eller att kyrkan helt enkelt hade ljugit – för att skydda ledarnas makt och kontroll. Vi pratar om det här i Faith Is Not Blind[33] men vill lägga till ytterligare en kommentar här.

I de senaste generationerna har vår kultur gradvis förändrats på betydelsefulla sätt, och har blandats med och kanske orsakat liknande förändringar i akademiska och yrkesmässiga normer. En del av detta är helt enkelt en generationsfråga. Och när det gäller komplexa ämnen såsom HBTQ-frågor har den omgivande kulturen genomgått massiva förändringar medan kyrkans lärdomar fortfarande är vad de alltid har varit. Men den som saknar detta historiska perspektiv kan förståeligt nog undra varför kyrkan inte anpassar sina lärdomar för att ligga i linje med samtiden. Vad gäller det allmänna ämnet om hur kulturella förändringar påverkar hur historien beskrivs kommer här Jacob Hess informella sammanfattning av hans uppsats ”Ljög kyrkan för mig?” Hans originalartikel citeras i fotnoten.

När historiker fördömer det förflutna från nutidens perspektiv uppvisar de anmärkningsvärd etnocentrism då de tillämpar de normer av att dela allt och visa upp allt (inklusive det fula) som är gängse i vår egen terapikultur … för en generation som kom hem från kriget och inte ville prata om hemskheterna … en generation som bevittnade smärtsamma övergrepp och ofta (tragiskt nog) inte ville prata om det (åtminstone inte på det sätt vi gör i dag) … och, ja, skrev om USA:s och kyrkans historia på ett sätt som fokuserade mer på det positiva och mindre på de röriga, svårare delarna. Bör vi verkligen vara så förvånade över det? Och även om vi är det, kan vi kanske inse vilket hopp vi gör när vi försöker påstå att det handlar om bedrägeri? (”Min lärare i amerikansk historia ljög också för mig!”)[34]

De vi intervjuade berättade ofta för oss att efter att de under bön vägt alla rimliga bevis om svåra frågor, och om de tillgängliga bevisen inte tydligt kunde avgöra frågan, så lärde de sig att hellre fria än fälla Herren och hans kyrka. Efter att ha gjort allt de kunde valde de avsiktligt att inte bara lita på Herren och hans profet, de gav också sin tillit till evangeliet och dess kraft – de kombinerade personliga försäkringarna från alla sista dagars heliga om att Herren håller sina löften. I alla sina paradoxer och osäkerheter reflekterar de sista dagars heliga denna förvissning i ögon som strålar av miljoner personliga upptäckter.

Det stärker oss att lita på de personliga vittnesbörd som genom hårt arbete erövrats av tusentals och åter tusentals som har läst, begrundat och bett om Mormons bok år efter år, de som har tjänat som missionärer med tro och uppoffringar över hela världen, de som har känt Herrens inflytande och hans närhet till dem på ett mycket innerligt sätt, de som har sett återlösningens löften bära ljuvlig frukt i sina liv och i deras liv som står dem närmast, de som ofta har berättat om Joseph Smith för sina barn, sina vänner och främlingar – och känt anden av dess enkla, rena sanning. Vi ”har en så stor sky av vittnen omkring oss” (Heb.12:1).

Det är dessa som har vuxit bortom komplexiteten till den lugna tilliten i välinformerad enkelhet, som litar på profetiskt ledarskap, inte som resultat av slug beräkning utan eftersom de har upptäckt samma övertygelser och känslor i sina egna själar. De har funnit sina egna svar, även om de ännu inte har hittat alla svar de söker. De vet tillräckligt för att inte kasta bort sin frimodighet. De är de som inte drar sig undan (se Hebr. 10:35–39).

”Det är de som kommer ur den stora nöden [och komplexiteten]. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod” (Upp. 7:14). ”Den som segrar ska jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat” (Upp. 3:21).[35]

Sann tro är inte blind. Snarare ser och övervinner sann tro.

Avslutande ord

Vilken möjlighet ni har: att kunna förbereda era elever så att de kan vända sina komplexiteter till tillfällen att lära sig (prevention), att visa sann empati med dem som kämpar (medkänsla) och att hjälpa dem navigera genom turbulenta andliga farvatten (hjälp). Jag vet att era elever, som nu inkluderar våra barnbarn, vill ha och behöver ert mentorskap. Vi hoppas att ni på ert eget sätt kan göra för dem och våra barnbarn det West Belnap gjorde för oss. Vad gjorde han?

West sa en gång till mig angående religionslärare på BYU: ”Vissa har det i huvudet och andra i hjärtat. Men det är bäst när de har det på båda ställena.” West hade det på båda ställena. Han hade utbildats på en framstående teologisk skola, han hade insikt i både historia och den moderna kulturen. Han hade ovanligt bra insikt i hur man läser en bok – eller en person. Han visste skillnaden mellan ett starkt argument och ett svagt. Men liksom Nephi gladdes han åt skrifterna, och han längtade efter att förstå och leva efter djupet i Gud. Han var ärlig och hade gott omdöme, och han kände och älskade kyrkans ledare. Han förkroppsligade det han undervisade om, och han hjälpte oss som mentor att både tänka skarpsinnigt och att bli sanna lärjungar. Varför var hans undervisning så effektiv? Han

• krävde kritiskt, konstruktivt tänkande och eftertänksamt skrivande
• uppmuntrade oss att leta reda på våra egna svar, men visade oss vägen till pålitliga källor
• ställde svåra frågor och gav oss en knuff för att få oss att tänka klar och be uppriktigt
• gav oss intellektuella eller andliga knuffar när vi behövde dem
• tillät oss att kämpa i vårt sökande och uppmuntrade oss när vi behövde det
• försäkrade oss om att svaren på våra frågor skulle komma – i Herrens egen tid.

För att kunna lära oss mönstret för hur vi ställer ärliga religiösa frågor och söker ansvarsfulla svar som bekräftas av Anden berättade han under vår första föreläsning om sin Jakobs stege-liknande kamp för att besvara sin egen religiösa fråga: ”Hur kan jag erhålla kärlekens gåva?” När han berättade om hur hans tro hade utvecklats från hans barndom och framåt stod det snart klart att hans fråga inte bara handlade om intellektuell nyfikenhet. Han berättade öppet om några av sina mest personliga andliga upplevelser ur sin ömsesidiga relation med Herren. Vi kände att för honom var att tala om ”religiösa problem” en trosbekräftande och viktig process som kräver fullständig, mogen öppenhet.

Han berättade slutligen för oss hur förvånad han var att han inte kände att han hade kunnat få kristuslik kärlek. Han visste vad det var. Han visste allt som skrifterna lärde om den, såsom hur den reflekterar den gudomliga naturen och att Gud har utlovat den till ”alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare” (Moro. 7:48). Men ändå, berättade han ödmjukt, hade gåvan undgått honom trots åratal av att ha försökt leva ett så rent dagligt liv han kunde. Vi kände den intensiva uppriktigheten i hans önskan.

Bara några få år senare dog West i 45-årsåldern av utdragen och mycket smärtsam cancer i hjärnan. På hans begravning talade äldste Harold B. Lee om sin vänskap med West. Han sa att när hjärntumören fanns kvar efter två operationer berättade West att smärtan var så olidlig och prognosen så mörk att han undrade om han skulle frånsäga sig vidare behandling och låta sig själv dö snabbt. Men äldste Lee rådde honom:

West, du och jag kan inte veta om inte det lidande du genomgår är en förfiningsprocess av vilken [den] lydnad som är nödvändig för upphöjelse består, [kanske] mer än hela resten av ditt liv. Lev sant till slutet, och vi kommer att välsigna dig och be till Gud om att en nåderik Gud inte tillåter att din smärta är mer än du kan bära.[36]

West lydde detta råd och genomgick en grad av lidande vi inte kan förstå innan han slutligen släpptes fri genom döden.

När vi lyssnade på äldste Lee mindes vi den där diskussionen i föreläsningssalen om kristuslik kärlek några år tidigare. När vi tänkte på Wests helhjärtade önskan att vara Kristi helgade lärjunge var det som om han fortfarande undervisade oss. Han kunde inte ha vetat hur högt priset för kristuslik kärlek kunde bli. Ledde hans ytterligt plågsamma sjukdom på något sätt till att han uppnådde sitt hjärtas önskan? Det kunde vi inte veta, men vi fortsatte undra – det kanske inte är möjligt för oss att ha Kristi kärlek utan att på något sätt, fysiskt eller på annat sått, ”dela hans lidanden” (Fil. 3:10). Kärleken och lidandet är ju ändå bara två sidor av samma realitet – hans kärlek till mänskligheten är helt och hållet sammanflätad med den intensiva smärtan i det äldste Maxwell kallade Kristi ”tillägnade medkänsla”.

Med huvud och hjärta lärde West Belnap oss att uppriktiga religiösa frågor förtjänar att tas på allvar – och att svar som utvecklar våra själar kommer. Det motiverande sökandet efter att besvara dessa frågor med våra ögon och våra hjärtan vidöppna kan få eviga konsekvenser. West lärde oss att tro på Jesus Kristus inte är blind.

Slutnoter

Notes

[1] Kyrkans utbildningsverksamhet, ”Guidelines for Strengthening Religious Education in Institutions of Higher Education” (opublicerat dokument, 12 juni 2019).

[2] M. Russell Ballard, ”The Opportunities and Responsibilities of CES Teachers in the 21st Century” (tal till lärare inom kyrkans utbildningsverksamhet, Tabernaklet i Salt Lake City, 26 feb. 2016).

[3] John Gee, Saving Faith (Provo, UT: Religious Studies Center, Brigham Young University; Salt Lake City: Deseret Book, 2020), s. 20–21, 289.

[4] David B. Ostler, Bridges: Ministering to Those Who Question (Salt Lake City: Greg Kofford Books, 2019), s. 14–16.

[5] Bruce C. och Marie K. Hafen, Faith Is Not Blind (Salt Lake City: Deseret Book, 2018).

[6] Clayton Christensen, recension av Faith Is Not Blind av Bruce C. och Marie K. Hafen, Deseret News National Edition, 20 feb. 2019.

[7] Jacob Z. Hess, e-post till Bruce C. Hafen, 9 april 2020.

[8] John Milton, Areopagitica (1644).

[9] Språket i de senaste styckena har anpassats något från kapitel 1 i Faith Is Not Blind.

[10] Ett kostnadsfritt digitalt exemplar kan fås på https://deseretbook.com/Faith-Is-Not-Blind-Chapter-2.

[11] Läkareden som svärs av läkarstudenter i USA som förbereder sig för att praktisera.

[12] J. Reuben Clark Jr, ”The Charted Course of the Church in Education” [Den utstakade kursen för utbildningen i kyrkan] (tal till seminarie- och institutledare, Aspen Grove i Utah, USA, 8 aug. 1938).

[13] Bruce C. Hafen, A Disciple’s Life: The Biography of Neal A. Maxwell (Salt Lake City: Deseret Book), s. 166.

[14] Se till exempel detta från två evangeliska forskare som talade till sina kollegor år 1996 efter sitt besök på BYU: ”På den akademiska nivån förlorar de evangeliska debatten mot mormonerna. Vi förlorar slaget och vet inte om det. Under de senaste åren har förfiningen och bildningsnivån hos de som försvarar de sista dagars heligas tro ökat avsevärt medan svaret från de evangeliska inte har gjort det.” Carl Mosser and Paul Owen, ”Mormon Apologetic, Scholarship and Evangelical Neglect: Losing the Battle and Not Knowing It?”, Trinity Journal (1998): s. 179–205, citerade i Hafen, Disciple’s Life, s. 512–513 tillsammans med en mer fullständig version av texten.

[15] Francis Webster, citerad i James E. Faust, ”Såsom en guldsmeds eld” Nordstjärnan, okt. 1979.

[16] Neal A. Maxwell, That Ye May Believe (Salt Lake City: Deseret Book, 1992), s. 191–192.

[17] Jacob Z. Hess, e-postmeddelande till Bruce Hafen, 12 april 2020. En bra beskrivning av hur en relation med Gud är till hjälp vid trosutmaningar kan ses/höras i podcasten med Espen Amundsen.

[18] Sarah d’Evegnee, e-postmeddelande till Bruce Hafen, 12 apr. 2020.

[19] D’Evegnee, e-postmeddelande till Hafen, 12 apr. 2020.

[20] Inlägg på Facebook i gruppen Faith Is Not Blind, 17 nov. 2019.

[21] Under 2013 och 2014 lade kyrkan upp elva nya uppsatser på ChurchofJesusChrist.org som tillhandahåller grundliga och väldokumenterade artiklar om de ämnen som visats störst intresse på anti-kyrkwebbplatser, podcaster och bloggar, såsom månggifte, ras och prästadömet, kön, massakern vid Mountain Meadows, vår himmelska Moder, Joseph Smiths översättning av Mormons bok och Abrahams bok (finns även på JesuKristiKyrka.org under Skrifterna, underkategori Uppsatser om evangelieämnen, ö.a.).

[22] Ballard, ”Opportunities and Responsibilities.”

[23] Ostler, Bridges, s. 29–31, 136–138. För att försöka råda bot på denna brist på medvetenhet organiserade David Ostlers egen hemstav en lyckad institutkurs på veckokvällarna som ägnades enbart åt dessa uppsatser. Den undervisades av en mogen och väl kvalificerad lärare, och närvaro var frivillig (s. 137–138).

[24] Jed Woodworth, e-postmeddelande till Bruce Hafen, 7 feb. 2019.

[25] D’Evegnee, e-postmeddelande till Bruce Hafen, 12 apr. 2020.

[26] Dieter F. Uchtdorf, ”Att få ett vittnesbörd om ljus och sanning”, Liahona, nov. 2014, s. 22.

[27] Ostler, Bridges, s. x–xii, 6, 42–44.

[28] Mike Cummings, ”Study Finds Non-judgmental Approach Can Reduce Prejudice”, Yale News, 7 feb. 2020, på https://news.yale.edu/2020/02/07/study-finds-non-judgmental-personal-approach-can-reduce-prejudice.

[29] Woodworth, e-postmeddelande till Hafen, 7 feb. 2019.

[30] Hafen och Hafen, Faith Is Not Blind, s. 122.

[31] Terryl L. Givens och Fiona Givens, Crucible of Doubt: Reflections on the Quest for Faith (Salt Lake City: Deseret Book 2014), s. 144.

[32] Jacob Z. Hess, ”It Wasn’t the Evidence That Broke Your Shelf”, Meridian Magazine, 3 dec. 2019.

[33] Se Hafen och Hafen, Faith Is Not Blind, s. 19–21, 29–34.

[34] Hess, e-postmeddelande till Hafen, 9 apr. 2020. Se Jacob Z. Hess, ”Did the Church Lie to Me?” Mindfully Mormon (blogg), 2 apr. 2015, https://mindfullymormon.org/2015/04/02/did-the-church-lie-to-me.

[35] Utdrag Hafen och Hafen, Faith Is Not Blind, s. 127–128.

[36] Från en utskrift av en bandinspelning från begravningen som citeras i Hafen, Disciple’s Life, s. 60.